Funderar...
En annan låt som får mig att tänka är hennes ''Please don´t leave me''. Jag vet mycket väl hur jag fungerar och hur jag kan aggerar när jag är ledsen, frustrerad, arg, besviken, sårad eller rädd, säger så mycket dumt utan att tänka. Det ska jag också ändra på, det tjänar inget till att såra andra människor. Jag vill ju inte att någon annan ska såra mig, med elaka ord som gör mer ont än en käftsmäll.
Vad är det som gör att jag är så rädd för att bli lämnad, det finns så många frågor utan svar. Hur var det att växa upp i familjen Berglund/Frånberg? Var jag ett lyckligt omhändertaget barn? Fanns där kramar och kärlek? Omtanke eller närhet? Det kanske det gjorde men inte tillräckligt skulle jag gissa på.
Kom på en händelse i min ungdom när jag var så arg, ledsen och frustrerad över min mamma att jag stod med köttkniven mot magen och tryckte in den i skinnet allt vad jag kunde, jag tänkte ta mitt liv och min mamma stod mittemot mig och sa:
-Men gör det då.
Varför hon sa så vet jag inte, hon kanske tänkte på omvänd psykologi, vad vet jag om hon tänkte alls?
Jag älskar mitt barn, men historien som jag inte riktigt känner, speglar sig i mitt agerande mot henne. Jag gör och säger saker ibland som jag egentligen inte vill, mest när jag är trött eller stressad. Min psykolog säger att det är mina automatiska tankar och att jag kan jobba med dem, för att inte bli så arg när det är något som jag tycker är fel. När jag bemästrar att styra dem, kan agera annorlunda. Hon kan fethajja att det inte finns något som är mer akut att jobba med än just det.
Har tänkt köpa en bok som hon rekommenderat, ''Hemligheten'' av Dan Josefsson och Egil Linge. Den handlar om relationer och varför jag gör som jag gör, varför jag har svårt att släppa in folk (allra helst män) i mitt liv. Tydligen kan den lära mig en del. Hittade den som ljudbok på nätet så nu är den på väg hem till min dator.
Idag är dagen då jag suttit långt ner i krukan och varit totalt värdelös och oälskad, om jag orkar och ids så ska jag ta mig ur tills i morgon. Då är dagen då jag ska ta Ebba med mig och hälsa på min allra bästa vän Ulla och hennes pojkar.
Trots att jag mår som jag gör älskar jag er alla, en del av er lite mer, andra lite mindre, men ändå tillräckligt mycket. Puss och kram.
Orädd och grym
De var tre olika hinder som var gjord i en bana med fem olika konstellationer. Svårt att förklara men med lite tur så kanske ni fattar...
Tösen min är totalt orädd och driver på hästarna som det vore någonting hon alltid gjort. Det sista de gjorde idag var att galoppera tre varv runt fyrkantspåret. Yes, säger Ebba och stämplar hälarna i sidan på pållen. Det är hon och en tjej till som far runt som streck, de andra fem står uppställda på medellinjen och vill inte alls vara med.
Under hoppningen är det en av tjejerna som ramlar av. Allt gick som tur är bra, inga skador och tjejen sitter upp igen.
Jag frågar Ebba när vi åker därifrån om hon blev rädd när flickan ramlade av och hon svarade att hon blev mest orolig om det blev några skador. Naturligtvis måste jag fråga om hon aldrig är rädd själv, men det är hon inte säger hon, vad det beror på är att hon har kontroll och vet vad hon gör plus att hon minsann inte är någon fegis (hennes egna ord). Hon är så cool.
Om hon skulle ramla av så skulle hon ändå fortsätta rida, det är hennes ord idag, sen om det skulle råka hända får vi väl se då, men jag tror henne, det är en liten hårding det där.
Det är roligt att de andra föräldrarna som är där tycker att hon är jätteduktig, att hon har det i sig och kommer att gå långt om hon fortsätter. Jag själv kan ju knappast säga nåt som inte ser sånt där.
Hursomhelst så bestämmer lilla fröken själv om och hur länge hon vill fortsätta.
Puss och kram alla älskade
En vanlig men ovanlig torsdag.
I morse när jag skickat lillfröken till skolan, satte jag mig framför teven, det hör inte till vanligheterna så jag antar att det fanns en mening med det då. Slötittade på nyhetsmorgon och bestämde att när det slutade skulle nunan fixas och ordentliga kläder tas på.
Strax innan tio, gjorde de reklam om Malou och hennes program ''Efter tio''. Hon hade bjudit in en sexmissbrukare och en medberoende som lever i ett förhållande med en sexmissbrukare. Tror ni jag blev intresserad? Svar ja.
För två år sedan fick jag höra ordet medberoende första gången, på ett ganska oangenämt sätt. Nämligen att jag skulle vara det. Hmm. Som särskilt inbjuden gäst gick jag på en föreläsning i ämnet och fann att det fanns några likheter som passade in i mitt eget beteende, men fäste ingen större vikt vid det.
I fjol när jag pluggade upp behörigheterna på Allmän kurs, talade min kurator på skolan om för mig att jag har en medberoende problematik. Visst, visst... Jag fick en till inbjudan till samma föreläsning och gick på den, det fanns lika många likheter den här gången och kanske några till.
I höstas (2009) började jag Social Grundkurs på folkhögskolan på inrådan av min kurator och tillika min blivande klassföreståndare. Sommaren innan jag började var jag barnfri och jobbade tredubbla jobb för att överhuvudtaget hålla mig flytande, jag åt väldigt sparsamt, mest mackor, nudlar och kaffe. En dag ville kroppen inte kliva ur sängen. Jag låg i fosterställning och grät. Det här var på min älskade dotters födelsedag, jag minns det så väl för jag åkte till vårdcentralen för att träffa en läkare, han skickade mig akut till psykets avdelning 7 i Sundsvall. Medan jag väntade på taxin tänkte jag ringa till Ebba för att säga grattis, jag ringde men kunde knappt prata, hennes pappa svarade och jag talade om vad som hänt och var jag var på väg, men att jag ändå ville försöka tala med min dotter. Med gråten i halsen pratade vi och jag fick säga grattis, hon hörde att det var något med min röst och undrade om jag var ledsen. Att ljuga är inte okej men det gjorde jag, sa att jag var förkyld.
Efter denna händelse vände allt, jag fick tid till psykolog för att ta mig en funderare över mitt mående och när hon tyckte att vi rett ut sommarens händelse så ville jag inte sluta gå hos henne. Hade jag nu chansen att en gång för alla reda upp i mitt liv så tänkte jag ta den nu. Så där är jag nu, samtal en gång i veckan och det går bra, jag känner förtroende för henne och vi bollar mina tankar, reaktioner och beteenden.
Kan det stämma då, att jag skulle vara medberoende? Ja kanske det. Programmet i morse och kunskapen jag skaffat mig pekar då på det.
Så jag säger: Hej, jag heter Maria och jag är medberoende. Tack.
Offerkrukan
Vad är då detta...för er som inte vet, här kommer en liten vägledning.
En person som:
Tycker synd om sig själv.
Är kränkande mot sin person
Destruktiv
Skuldbelägger
Martyr
Slår på sig själv
Självömkan
Förminskar sitt eget värde
Som känner bitterhet
Vill ha uppmärksamhet
Lägger skuld på andra
Känner avund
Lite av det man tänker kanske låter så här:
Jag mår så dåligt för att... (har man inte sörjt, är det lätt att fastna i krukan)
Varför just jag?
Varför drabbar allting mig?
Vi vill ha uppmärksamhet, därför kanske vi slamrar lite extra med ex disken...eller...muttrar, alltid är det jag som ska göra allting
Hur påverkar då vårt mående vår omgivning? Jo, vi suger energin ur vår omgivning.
Jag jobbar lite extra med just den här, hmm.. tycksynd om mig biten just nu. Min åsikt är att det är bra att få en klar syn på hur jag fungerar,reagerar, vad och hur jag säger saker, så hjälp mig gärna.
Så till sist några kloka ord ur Putte Roos egen mun:
Offer tittar tillbaka med bitterhet på gamla oförrätter.
Medan överlevare höjer blicken, ruskar av sig och går vidare.
Puss alla mina fina... Love U.
31 grader kallt
Ebba och jag står och väntar på hennes skoltaxi, klockan är runt åtta på morgonen. Det är vackert ute, solen håller på att stiga och det är gnistrande vitt över landskapet.
Vi står där och fryser lite, Ebba andas ut så där att det blir vit rök ur munnen, flera djupa andetag står hon så, sen säger hon:
- Mamma, jag ser inget huvud på själen.
Hon är så söt min tjej.
Kanske är det så att det inte finns något huvud på själen, just för att det är ett andetag. Vem vet...
...
Ännu en helg har gått och en ny vecka har påbörjats. Min helg har varit full av känslor. Det tråkiga med de gångna dagarna är att jag haft ont i huvudet hela tiden, men i olika stadier, allt från ljum bakgrundsmusik till ljungande migrän attacker.
Eftersom jag är jag fortfarande, så har jag naturligtvis inte talat om hur det legat till alla gånger, utan istället varit halvgrinig. Allt detta plus mitt lilla lättstötta jag...katastrof, hur svårt ska det vara att säga som det är, jag tror inte det skulle mottagits på ett negativt sätt.
Plump på att uttrycka mig är jag också, lite lik min egen mamma har jag kommit på, det var inte så kul att upptäcka för den jag minst av allt vill vara lik är ju henne. Tur då att den jag varit med har varit så pass ärlig och kunnat påpeka mina uttalanden. Jag börjar verkligen uppskatta den ärligheten, för då har jag en chans att ändra mig till det bättre.
Så har jag i ensamma stunder läst boken vi ska vara färdig med nu på onsdagnatt. Bra att jag har läst i boken. Dåligt det den gör med mig. Har dykt ner i ''krukan'' fler gånger än jag ville, det positiva är att det går fortare att kliva ur den för varje gång. Synd att jag skulle ''bada'' när jag inte var hemma i min ensamhet bara.
Jag har haft det bra ändå, har ju fått vara nära den jag tycker om och han tar väl hand om mig, frågar, undrar och bryr sig. Det finns en sak jag önskar så innerligt...att han ska våga lita på mig, släppa in mig och tro på att det kommer bli bra. Man ska dock inte tvinga fram känslor, det önskar jag mig inte heller. Hoppas han tycker det samma...
Jaha, ja såhär ser mitt liv ut just i detta nu.
Å vad ska jag säga nu då?
Har ni någon gång känt att livet känns som tex höghöjdsbanan i Skule.
Flera meter upp i luften, med en ''avtryckare'' i handen och det är jag själv som bestämmer när jag ska trycka av, OM jag ska trycka av. Man sitter där uppe och känner svindeln rusa i öronen, kräket är på väg upp från magen och tårarna tränger på.
Precis där är jag nu, liten och rädd, samtidigt som jag känner mig kaxig och modig. Jag vågar släppa taget! Vad har jag att förlora?
Det finns en människa i min närhet (men ändå inte, 27 mil är ganska långt) som får mig att känna allt det här, inte samtidigt utan i doser. Ibland känner jag innerlig kärlek, ömhet, längtan. Ibland osäkerhet, saknad och otillräcklighet. I allt detta växer hjärtat för varje gång vi pratar och ett sånt där fånigt flin sprider sig på mina läppar.
Ikväll har en len röst har sagt något till mig som jag tror alla någon gång vill höra. ''Jag längtar efter dig''. Orden träffade mig rakt i hjärtat och det blev alldeles varmt.
En annan sak som är skönt, är när det går att prata om allt. Alla känslor är tillåtna, glädje, sorg, ilska, rädsla.
''Ge mig tid''
Ja...visst, varför skulle jag inte göra det? Jag hoppas och tror att du skulle göra detsamma för mig?
Är det så här det känns
Till helgen ska jag åka bort och få vara med någon annan jag tycker väldigt mycket om. Det kommer säkert att bli trevligt, då kanske jag kan koppla av och njuta. Ebba har det ju faktiskt bra med sin pappa och de behöver tid för varandra. Känns egoistiskt av mig, att sitta och vänta ut tiden.
Veckorna 12, 13 och 14 har jag fått praktik på annan ort, det känns lite halvläskigt för hur blir det då att vara utan mitt barn? Det är inte många dagar av veckan som jag är på platsen så kanske åker jag hem, det är inget som går att planera i förtid hur allt kommer styra till sig, så jag tar det som det kommer och gillar läget.
Idag berättade min lärare hur han och hans fru kom överens om hur de skulle göra för att lyckas i deras förhållande. De gjorde en överenskommelse redan första dagen, efter första pussen. Nämligen att:
1. Ärlighet i allt, oavsett pris.
2. Tydlighet.
3. Kommunikation.
Det ser enkelt ut. Kan det fungera för mig? Han sa att det kostat en hel del av bl a känslor, konflikter, kompromisser. Men som han också sa: Vi bråkar, diskuterar och har konflikter med de som betyder något för oss, för att vi vill ha just dem i våra liv och för att vi tycker om dem.
Klok kille den där Putte.
Puss och kram, älska varandra. Love U all.
Känslor
Jag är snygg, vacker, söt, ja kalla det vad du vill, jag ser bra ut. Jag är snäll, generös (nu menar jag inte pengar, för det har jag inga) med känslor, menade komplimanger, jag hjälper gärna till om jag kan, är en bra vän, bra mamma.
Det här tycker jag om mig själv, så varför ska jag vara svartsjuk på någon annan? Svaret är enkelt. Jag litar inte på orden som sägs, jag tolkar det som sägs till något annat som inte har med känslor att göra, eller kanske känslor men inte de jag tänker på.
För det mesta går det bra att tänka: Det är jag som är här och nu, nöj dig med det så länge. Men ibland när jag tittar på andra tjejer, som i mina ögon ser bättre ut än mig, då går det lite tyngre.
Sådärja, där tog jag mig visst ett dopp i offerkrukan. Dags att kliva ur, torka mig och gå vidare.
Puss och kram vänner. Love U.
Ögonmottagningen
Halv ett ropade jag in barnet mitt på lunch, så vi skulle vara mätta och glada på resan mot Sollefteå. Tyvärr fick jag inte i mig så mycket. Det hade samlats en orosklump mitt i magen där maten ska vara.
Väl framme så stegar vi in på ögonmottagningen, jag gör som jag brukar och ställer mig vid anmälningsdisken. En man står på kortänden av disken och pratar i telefon, av samtalet kan jag höra att det inte är av privat natur, trots att det finns både ''sköt om dig'' och ''kram'' i samtalet. När han avslutat, tittar han på mig och säger, med sin bästa översittarröst:
- Jag antar att det är någon av oss du ska träffa.
Ja, säger jag och då pekar han nonchalant mot ett blått pappersfack, där de skrivit en gul lapp, ''lägg kvitto och patientbricka här''. Eftersom vi aldrig tidigare har anmält oss i centralkassan, utan i kassan på avdelningen så blir jag ganska brydd.
Ny avdelning betyder tydligen nya rutiner och nytt mottagande av patienter. Jag förstår inte vad han menar med sitt pekande och väntar tills det kommer en receptarie, hon säger att jag måste gå ner och hämta kvitto i kassan nere, eftersom hon använder samma näbbiga ton hon också så börjar jag undra vem det är fel på (mig eller dem). Jag blir skitförbannad över den snorkiga behandlingen jag fått och tar med Ebba ner för ett kvitto.
Väl tillbaka på avdelningen slänger jag kvitto och patientbricka i det blå facket och väntar vid disken att någon ska ta det. För på den gula lappen stod inte var man skulle ta vägen sen!!! Jag är vid det här laget vansinnig. Kvinnan eller av mig kallad snorkfröken säger till mig att vi kan vänta i väntrum 2. Utan ''tack'' som jag vanligtvis brukar säga, för att jag vill vara artig så går jag mot väntrummet...
... alla undersökningar går bra, den nya läkaren är trevlig och informativ, dock lite svår att förstå (danska är inte det språk jag har lättast att förstå). Jag har haft kuratorn med hela tiden hos läkaren som ett stöd, jag tycker att den här sjukdomen är jobbig för att det är så mycket ovisst runt den. Det sista jag sa till både läkare och kurator var iallafall hur illa jag tyckte att bemötandet var.
Som jag sa till dem...de i receptionen har ingen aning om varför vi är där och vilken känsla jag bär på, att få det bemötande vi fick är för mig oacceptabelt. Det behöver inte vara något allvarligt man är där för, men oron av att inte själv veta vad som kommer att ske, vilken undersökning de ska göra och vilka följder som kommer efter, kan skapa en stor oro. Det kan vara en farbror som kommer dit med gråstarr och han kanske mår jätte dåligt över det, såna saker måste kanske de som tar emot patienterna tänka på och ta fram ett ödmjukare förhållningssätt till sina patienter.
Kallelsen man får är generell och det står vem man ska träffa och att man kanske får ögondroppar.
När jag talade om för Ebba att vi skulle dit var det vad jag fick säga. Vi ska träffa en doktor som ska titta i dina ögon och du kanske får ögondroppar.
Hon undrade runt ögondropparna och hur de fungerade, eftersom jag själv tagit dem och vi har varit och fått dem tidigare så kunde jag förklara vad som händer när man får dem.
Väl där på mottagningen fick hon göra en undersökning som har med periferiseendet att göra och det visste inte jag heller, hon fick träffa läkaren men behövde inte droppa.
Känner att det kanske är lite rörigt att läsa men jag orkar inte bry mig idag. Det är rörigt i ett huvud idag också.
Puss alla fina.
Mycket jag inte förstår.
I dag...alla hjärtans dag. Jag tog mitt lilla hjärta med mig ut på den frusna älven med en fikaväska. Solen sken från en ljusblå himmel och det låg en tjock dimma över den bortre delen av älven. Jag antar att den kom från rännan där båtarna går. Vi fotade lite, fikade, pratade och bara mös i tystnaden.
På eftermiddagen klockan fyra var vi bjudna på middag till mina föräldrar, stämningen var som jag trodde lite krystad och vad skulle jag annars ha väntat mig efter det som hände på julafton, med utbrott av ''fittkärring'' och diverse anklagelser från både den ena och andra. Hur som helst så är Ebba och jag sist och de andra sitter redan till bords när vi kommer.
När alla blivit serverade, inmundigas en för mina smaklökar en rätt ä.kl.g rätt som påminner kraftigt om barndomens knepigt komponerade måltider, tänker nu främst på det som i vårt hem kallades för korvgryta, bestående av hackad falukorv, potatis, soppgrönsaker på påse, brytbönor och syltlök kokat i köttbuljong. Det här var nästan samma sak. Älgkött kokt i buljong med paprika, lök, morötter och svamp, serverat med kokt potatis vid sidan om.
Efter måltiden åker pappa och inhandlar glass som han nog trodde fanns i hemmet redan, eftersom han lite tyst konsulterar detta med mamma vid bordet. Hon å sin sida tycker inte att det behövs men jag tror pappa vill ha det för Ebbas skull, så han åker och fixar den.
Vi sitter där och sörplar kaffe och käkar glass, pratar om ditten och datten. Då kommer jag på...jag har ju fått praktikplaten jag vill ha. Med en femårings glädje talar jag om detta och allt runt omkring den, plus det som konsum sagt om studiefonden, jag känner mig otroligt upprymd och jag tror att jag berättar det för att jag vill ha någon slags respons från mina föräldrar.
Det syns att pappa blir lite glad över det jag berättar, men det är redan förstört av mamma, eftersom jag har noterat i ögonvrån att hon vänder ryggen mot mig medan jag pratar, tittar ut genom fönstret och ser totalt ointresserad ut. Det tog glädjen ur mig, det känns som att hon skiter i mig, det spelar ingen roll vad jag gör eller säger längre, jag finns inte för henne.
Men att min svägerska ska jobba från halv sju i morgonbitti och till sju på kvällen, det intresserar hon sig minsann för och sitter och ojar sig. Jaja skitsamma, jag ska väl vara tacksam att hon fött mig.
När vi kommit hem ringde iallafall mitt solsken. Jag fick ett väldigt fint erbjudande som är kopplat till min praktik och jag blev otroligt glad. Jag lovar att vara snäll, hjälpsam och så lite ivägen som möjligt, bara för att det inte ska kännas allt för ovant.
Till er jag bryr mig om...Tack för att ni finns och för att ni är ni. Puss och kram, ta hand om er själva och varandra.
Vem ska trösta knyttet?
Det är en sån börda att bära, jag vet inte vad eller hur jag ska göra för att lindra min sorg. En sjukdom har ingen någon skuld till det vet jag, men det är jag som är bäraren av den, kommer hon avsky mig i framtiden för det?
På måndag (15/2) ska hon och jag till sjukhusets ögonavdelning för att undersöka ögonen, jag vill inte, av den anledningen att det känns som läkarna där inte riktigt vet vad de pratar om, utan bara gissar. Vad ska jag göra om det blivit sämre? Jag kan inte göra nåt det vet jag, men det är mitt barn, vill fixa allt för henne.
Föreläsaren i går kväll poängterade hur viktigt det är för barn att få vara barn och inte vara föräldrar åt sina föräldrar.
Men VEM ska trösta mig då när jag är ledsen, jag orkar inte bära den här bördan. Det känns som den väger 100 kg på mina axlar. Önskar jag kunde ta hennes plats så hon får allt det hon önskar sig och vill ha i livet.
Älska varandra mina vänner, vi vet inte vad som väntar runt hörnet. Puss
Den nakna sanningen.
Här får alla tycka det de vill, jag tycker och känner så här.
Idag när jag gick från psykologen till skolan, så funderade jag på när jag startade den här resan...Tror det var 2007 och då jobbade jag inte så aktivt, med mitt mående. Sedan den 20 juli 2009, då hela min värld rasade, har jag gått i samtal en gång i veckan med en psykolog, tagit min klassföreståndare/kurator till nödhjälp, pratat med kuratorn på syncentralen och min ''doktor'' i alternativmedicin.
Varför så många då?
Dels är jag ivrig, vill bli jag nu, men också för att olika kuratorer har olika syn och arbetssätt. Jag får spegling och reflektioner på ett ställe, strategier på ett annat, hemuppgifter på det tredje och vägledning på det fjärde.
Det händer mycket i min kropp just nu och hjärnan håller på att koka över, fast det gör inget om det tänker leda till något positivt. Känns som det är min tur nu.
Ikväll har jag varit på en föreläsning om SKAM. Den var fantastisk och jag fick många nya insikter om både mig själv och lite om andra, men mest om mig själv. Eftersom jag är den jag är, så gick jag igenom föreläsningen i mitt huvud på väg hem och halvvägs börjar jag plötsligt gråta, helt utan förvarning. Läskigt men otroligt skönt, för som han sa:
- Sörj dina sår.
En annan sak han sa, som kan kopplas till det jag skrev i början är:
- Våga släppa någon så nära att du blir berörd.
''När någon rör vid en så förvandlas man, till den man alltid velat vara och kanske en gång var, men nära nog har glömt'' (Tunström)
Han sa mycket annat klokt också som jag tänkte dela med mig av, men det får nog bli en annan dag, kanske i morgon.
Sov sött alla mina älskade.
Om du vill?
Tycker det låter lite konstigt att jag får bestämma om jag vill bli uppsagd eller inte. Frågan är väl, är jag behövd där eller vill de ens ha mig där. Jaja, hur som helst tål det att funderas på.
Idag har varit en kanon dag. Har fått massor gjort, sånt som jag glömt att göra eller bara inte haft lust med.
Ringde en praktikplats men ska återkomma på fredag för närmare besked, hur det än blir så låter det lovande (fast det hade jag inte glömt, bara inte vågat ringa), tänk om de inte vill ha mig, vad gör jag då, huvva hemska tanke.
Fick tillbaka en statistiktenta, fullt godkänd med 15 rätt av 17 möjliga. Grattis, grattis. Jag har fattat grejen och det tyckte som tur var läraren också. Alltså godkänd i blocket om statistik, lycklig är vad jag är.
Gick till en av mina arbetsgivare för att få ut en bortglömd arbetsdag, de extra kronorna kommer som en liten skänk där ovanifrån.
Lagat mat och bakat har jag också hunnit med, kanske inte den flådigaste maten men det ska ju göras ändå...varje dag sägs det.
Diskat och plockat undan, så nu är jag otroligt nöjd med mig själv.
Kvällen ska jag viga åt boken ''Att växa som vuxen''. Studentlitteratur till det blocket vi började på idag. Schemat
ser ganska psykiskt påfrestande ut. Vi ska gå igenom: Vuxenväxande, identitet, kommunikation, känslor, taktik för att undvika ansvar, offerkrukan, relation/konflikt, värden och att driva sin egen linje...ja, vad ska jag säga, det känns som att jag kommer få en hel del insikter om mig själv (eller som jag säger, käftsmällar), blir två veckor av många blandade känslor i en salig röra. Det kommer att gå det här med och kanske kommer jag ut på andra sidan som en starkare tjej, som vet ännu mer vad och hur jag vill ha det.
Ja, ni ser ibland så händer det grejer.
Idag älskar jag mig själv för den jag är, känner en viss harmoni inombords och lugnet sprider sig...skönt.
Imorgon är en annan dag som jag inte kan svara för, eftersom det är sagt att jag/vi ska leva i nuet.
Sköt om er vänner, puss och kram, jag älskar er alla.
En bra dag helt enkelt
På eftermiddagsrasten kände jag ett stort behov av att få sitta med teckenspråkseleverna, vet inte varför, antar att jag kände ett sug av att använda teckenspråket.
En tolklärare satt vid bordet, en av de lärare som jag tycker bäst om där uppe på T-våningen. Hon är rak och ärlig och helt fantastiskt rolig.
Hon berättade att hon sett mig i vår film om Borderline personlighetsstörning, där jag hade en av huvudrollerna (den sjuke). Då kom jag på att jag varit nyfiken på hur tolkarna översatte mitt ''skäggbiff'', (för er som inte vet vad det betyder, så är det ett annat ord för fitta) de hade översatt det precis så ''fitta''. En annan incident, med en annan fitta dyker upp i skallen, en grej som jag utsatte min dåvarande sambo för (stackarn).
När jag var runt 20 år jobbade jag på ett litet Ica, i ett litet samhälle som heter Bollstabruk. Där jobbade jag i charken med allehanda sysslor. En dag när jag och min kollega hade lite tråkigt så frågade han om jag ville lära mig att stycka en gris. Visst tyckte jag, det lät skoj. Vi stod där böjda över grisen och min kollega pekade ut olika delar. När nästan hela grisen är utpekad och vi är i de bakre regionerna, så pekar han på ett ställe och undrar om jag vet vad det är för del. Har väl ett litet humm, med tanke på jargongen oss emellan. Han berättar iallafall mer än gärna att det är blygdläpparna.
Vet ni att en grisblygdläpp ser väldigt lika ut som uppskuren Picnicbog... Jag får en idé.
Vi skär ut läpparna och jag tar med dem hem, tillsammans med ett paket skuren Picnicbog. Väl hemma kryddar och steker jag alltihopa, men håller noga koll på vad som är vad. Sen var det bara att servera.
Efter middagen frågar jag min sambo om han tyckte maten var god, jo då den smakade bra. Varpå jag berättar vad han nyss har stoppat i sig. Haha, vilken chockreaktion, men sen var det inget mer med det. Det var gott och smakade fläsk.
Det här samtalet utspelar sig på de dövas språk och då kommer jag på nästa grej som hänt mig.
För några veckor sedan var jag och min nuvarande klass Sg på föreläsning. Där träffar jag en av mina döva kompisar. I pausen sitter vi och ''pratar'' med varandra, jag berättar vad som hänt den senaste tiden och kommer in på en konflikt med en väldigt nära släkting. Jag har i det här samtalet markerat ut var jag har min släkting och när jag berättar om henne pekar jag åt det hållet, när jag menar att hon sagt något.
I slutet av min berättelse så pekar jag ''fuck'' finger åt det hållet och min klasskompis som sitter precis där utropar: Men Maria då, vad gör du?
Själv är jag så inne i mitt teckenspråk att jag först inte märker vad som hänt och undrar, vadå?
Det är nämligen så att mitt ''fuck'' inte betyder detsamma på svenska och teckenspråk i det här fallet, utan det betyder ''jag skiter väl i henne'' ungefär.
Ja, så kan det gå när man inte ''talar'' samma språk.
Mycket skratt blev det av dessa berättelser runt fikabordet och det var härligt. Jag har aldrig skrattat så mycket som när jag gick på tolklinjen och nu fick jag göra det igen.
Ha det lungt och glöm inte vad jag sagt...Ta hand om varandra.
Ej önskvärd
Du säger att du inte kan ge mig det jag vill ha. Hur vet du vad jag vill ha, eller behöver? Har du frågat mig?
Alla människor bestämmer själva över sina liv. Vill man göra en förändring så går det, om man vill. Nu talar jag utifrån egen erfarenhet, som visserligen inte är så lång, men jag har redan gjort framsteg i rätt riktning...framåt.
I mitt liv har jag varit mästare på att titta bakåt, vad var det som blev fel och vems var felet, för det kunde väl inte vara mitt!?
Det var aldrig mitt fel att något blev galet, utan alltid någon annans. Jag var ju perfekt och såna gör inga fel.
Idag har jag fått insikter. Jag är långt ifrån perfekt, men jag gör mitt bästa i det jag gör.
Gud giv mig sinnesro,
att Acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och Förstånd att inse skillnaden.
(den här har hjälpt mig många gånger)
Det var inte meningen att jag skulle ha någon man och jag letade inte. Men en dag stod han där och bara stal mitt hjärta.
Han är den finaste mannen jag träffat på länge, jag såg ett lyckligt liv, ett hem, en framtid...så otroligt fantastisk sex som jag aldrig haft förut och två fina barn.
Men det var inte för mig, det var inte ömsesidig kärlek och var den det, så var den inte mogen. De lärde säger att tiden läker alla sår, men den här gången, är det djupt och kniven är kvar. Det är inte livet som vrider om kniven, det är jag som inte kan släppa taget...
Det är inte många gånger i mitt liv som jag bett till Gud, nu gör jag det och jag gör det ofta. Alla förtjänar ett lyckligt liv, även vi.
En sömnlös natt
När kontakt tillslut, flera timmar senare återetablerades, fick jag iallafall några svar, men långt ifrån alla känns det som. Men det är ungefär som med ''delning'' man berättar bara det man vill, så jag får vara nöjd.
Lite av detta samtal upprörde mig så till den grad att jag måste ut i snön och avreagera mig. Det finns saker som gör mig ledsen och en sak är barn. De är oskyldiga, och har ingenting med större människors oförrätter att göra.
Jag vet, att jag skulle kunna kräva en del av min egen dotters pappa, men jag gör det inte, dels för att det inte är värt det, och sen, varför skulle jag göra mig ovän med någon som älskar sitt barn lika mycket som jag gör, och som jag vet gör sitt bästa för henne. Jag skulle heller aldrig kunna ta ifrån honom rätten att träffa henne, så mycket som han själv vill.
Tacksam är vad jag ska vara att han överhuvudtaget vill träffa sitt barn, för det finns så många mammor och pappor som överhuvudtaget inte vill se sina barn.
Ta hand om varandra och det ni har, vare sig det är vuxna eller barn.
Pussar och kramar. Jag älskar er.
Tom i bollen...
I onsdags hade jag torsdag, missade av denna anledning en tenta i statistik. Torsdagen vigdes åt VAB, med en liten som är febrig, snuvig och kräks mellan snytningarna. Fick främmande som ville muntra upp mig så mycket att jag började gråta, men det var skönt att luta huvudet mot ett bröst och bara släppa ut, utan ord, bara tröst.
Idag fredag är jag fortfarande hemma med sjuk liten.
Mina tankar cirkulerar kring mig och min personliga utveckling det senaste halvåret. Jag inser att jag gjort en hel del framsteg och känner glädje för det. Ensam på denna resa är jag inte, jag har fantastiska psykologer, kuratorer, vägledare, lärare och framför allt vänner, de gör inget speciellt, med de finns där med sina reflektioner som jag lyssnar till och gör till mitt eget.
Två saker av allt jag lärt mig vill jag gärna dela med mig av till er!
En sak, som fler än en av dessa har sagt. Är att jag ska kliva av mitt X2000, stanna upp och tänka efter. Vad är det jag vill och vad kan jag göra åt det, att ta ett steg tillbaka, lyssna, tänka, känna.
En annan sak som jag fått i ''läxa'' är att...varje dag titta mig i spegeln, tala om för mig själv, att jag älskar mig själv, att jag duger precis som jag är och att jag är vacker.
Läxan har jag gjort varje dag en längre tid. Jag kan säga en sak, att från början kändes det otroligt dumt att göra det och ofta slutade det hela med att jag nästan hånskrattade åt mig själv i spegeln...MEN idag, säger jag allt med mening och faktum är att det känns helt okej att göra det. Det är klart att det går upp och ner. Ibland älskar jag mig själv mer och ibland mindre, men det går iallafall framåt och det är vad som räknas.
Jag blir lite vackrare för varje dag, jag duger lite mer för varje dag och framför allt, jag börjar älska mig själv och det betyder att jag även kan älska andra och andra kan älska mig.
Det känns
Jag kan också förstå att det är lättare att lämna, än att bli lämnad.
Det var äkta det jag kände, och med vetskapen att jag kanske har stött bort en person som jag skulle vilja dela ett liv med känns riktigt, riktigt dåligt.
Inom kort ska jag påbörja en behandling, den ska hjälpa mig på vägen till ett ''helare'' liv.
Härdar...
Ringde en vän idag, bara för att få höra om jag tar för stor plats, eller gör för mycket av de vardagliga sysslor som följer med livet eller rent av styr och ställer för mycket.
H*n hade inget att klaga på, så jag antar att jag inte gjort något fel då. Ändå förföljer mig känslan av att jag gjort något tokigt och mina gamla geggiga tankar om att, vad jag än gör och vad jag än säger och hur mycket jag än anstränger mig, så duger jag inte.
Jag vet ATT jag duger, precis som jag är.
Imorgon ska jag på ett möte kl 1700 och jag hoppas att det blir ett angenämt sådant, kanske att jag får svar på några av mina funderingar där.
Skönt iallafall att jag inte känner mig bitter och eländig, utan mest bara ledsen.
???
Jag trodde allt var ömsesidigt.
Trodde jag hade hittat hem och var jätte glad för det.
Men det var visst inte så.
Snyft...
