mariahelenaf

Mmm, jag blir så rastlös när jag är utan barn. Finns massor jag skulle kunna göra eller behöver göra, men blir det så? Nä. Sitter och väntar på att klockan ska gå så hon kommer hem till mig. Egentligen borde jag njuta och ta vara på tiden, min alldeles egen tid som jag längtat så länge efter.

Till helgen ska jag åka bort och få vara med någon annan jag tycker väldigt mycket om. Det kommer säkert att bli trevligt, då kanske jag kan koppla av och njuta. Ebba har det ju faktiskt bra med sin pappa och de behöver tid för varandra. Känns egoistiskt av mig, att sitta och vänta ut tiden.

Veckorna 12, 13 och 14 har jag fått praktik på annan ort, det känns lite halvläskigt för hur blir det då att vara utan mitt barn? Det är inte många dagar av veckan som jag är på platsen så kanske åker jag hem, det är inget som går att planera i förtid hur allt kommer styra till sig, så jag tar det som det kommer och gillar läget.

Idag berättade min lärare hur han och hans fru kom överens om hur de skulle göra för att lyckas i deras förhållande. De gjorde en överenskommelse redan första dagen, efter första pussen. Nämligen att:

1. Ärlighet i allt, oavsett pris.
2. Tydlighet.
3. Kommunikation.

Det ser enkelt ut. Kan det fungera för mig? Han sa att det kostat en hel del av bl a känslor, konflikter, kompromisser. Men som han också sa: Vi bråkar, diskuterar och har konflikter med de som betyder något för oss, för att vi vill ha just dem i våra liv och för att vi tycker om dem.

Klok kille den där Putte.

Puss och kram, älska varandra. Love U all.