Mycket jag inte förstår.
I dag...alla hjärtans dag. Jag tog mitt lilla hjärta med mig ut på den frusna älven med en fikaväska. Solen sken från en ljusblå himmel och det låg en tjock dimma över den bortre delen av älven. Jag antar att den kom från rännan där båtarna går. Vi fotade lite, fikade, pratade och bara mös i tystnaden.
På eftermiddagen klockan fyra var vi bjudna på middag till mina föräldrar, stämningen var som jag trodde lite krystad och vad skulle jag annars ha väntat mig efter det som hände på julafton, med utbrott av ''fittkärring'' och diverse anklagelser från både den ena och andra. Hur som helst så är Ebba och jag sist och de andra sitter redan till bords när vi kommer.
När alla blivit serverade, inmundigas en för mina smaklökar en rätt ä.kl.g rätt som påminner kraftigt om barndomens knepigt komponerade måltider, tänker nu främst på det som i vårt hem kallades för korvgryta, bestående av hackad falukorv, potatis, soppgrönsaker på påse, brytbönor och syltlök kokat i köttbuljong. Det här var nästan samma sak. Älgkött kokt i buljong med paprika, lök, morötter och svamp, serverat med kokt potatis vid sidan om.
Efter måltiden åker pappa och inhandlar glass som han nog trodde fanns i hemmet redan, eftersom han lite tyst konsulterar detta med mamma vid bordet. Hon å sin sida tycker inte att det behövs men jag tror pappa vill ha det för Ebbas skull, så han åker och fixar den.
Vi sitter där och sörplar kaffe och käkar glass, pratar om ditten och datten. Då kommer jag på...jag har ju fått praktikplaten jag vill ha. Med en femårings glädje talar jag om detta och allt runt omkring den, plus det som konsum sagt om studiefonden, jag känner mig otroligt upprymd och jag tror att jag berättar det för att jag vill ha någon slags respons från mina föräldrar.
Det syns att pappa blir lite glad över det jag berättar, men det är redan förstört av mamma, eftersom jag har noterat i ögonvrån att hon vänder ryggen mot mig medan jag pratar, tittar ut genom fönstret och ser totalt ointresserad ut. Det tog glädjen ur mig, det känns som att hon skiter i mig, det spelar ingen roll vad jag gör eller säger längre, jag finns inte för henne.
Men att min svägerska ska jobba från halv sju i morgonbitti och till sju på kvällen, det intresserar hon sig minsann för och sitter och ojar sig. Jaja skitsamma, jag ska väl vara tacksam att hon fött mig.
När vi kommit hem ringde iallafall mitt solsken. Jag fick ett väldigt fint erbjudande som är kopplat till min praktik och jag blev otroligt glad. Jag lovar att vara snäll, hjälpsam och så lite ivägen som möjligt, bara för att det inte ska kännas allt för ovant.
Till er jag bryr mig om...Tack för att ni finns och för att ni är ni. Puss och kram, ta hand om er själva och varandra.
