mariahelenaf

I morse mådde jag ganska bra. Klev ur sängen, visserligen med huvudvärk men det har jag ju varje dag nuförtiden. Ebban och jag åt frukost under tystnad och sen gick hon ut. Jag tog en lång dusch och skrubbade ren hela kroppen från gammal trött vinterhud, efteråt smorde jag in mig med babyolja och det kändes helt underbart.
Halv ett ropade jag in barnet mitt på lunch, så vi skulle vara mätta och glada på resan mot Sollefteå. Tyvärr fick jag inte i mig så mycket. Det hade samlats en orosklump mitt i magen där maten ska vara.

Väl framme så stegar vi in på ögonmottagningen, jag gör som jag brukar och ställer mig vid anmälningsdisken. En man står på kortänden av disken och pratar i telefon, av samtalet kan jag höra att det inte är av privat natur, trots att det finns både ''sköt om dig'' och ''kram'' i samtalet. När han avslutat, tittar han på mig och säger, med sin bästa översittarröst:
- Jag antar att det är någon av oss du ska träffa.
Ja, säger jag och då pekar han nonchalant mot ett blått pappersfack, där de skrivit en gul lapp, ''lägg kvitto och patientbricka här''. Eftersom vi aldrig tidigare har anmält oss i centralkassan, utan i kassan på avdelningen så blir jag ganska brydd.
Ny avdelning betyder tydligen nya rutiner och nytt mottagande av patienter. Jag förstår inte vad han menar med sitt pekande och väntar tills det kommer en receptarie, hon säger att jag måste gå ner och hämta kvitto i kassan nere, eftersom hon använder samma näbbiga ton hon också så börjar jag undra vem det är fel på (mig eller dem). Jag blir skitförbannad över den snorkiga behandlingen jag fått och tar med Ebba ner för ett kvitto.

Väl tillbaka på avdelningen slänger jag kvitto och patientbricka i det blå facket och väntar vid disken att någon ska ta det. För på den gula lappen stod inte var man skulle ta vägen sen!!! Jag är vid det här laget vansinnig. Kvinnan eller av mig kallad snorkfröken säger till mig att vi kan vänta i väntrum 2. Utan ''tack'' som jag vanligtvis brukar säga, för att jag vill vara artig så går jag mot väntrummet...

... alla undersökningar går bra, den nya läkaren är trevlig och informativ, dock lite svår att förstå (danska är inte det språk jag har lättast att förstå). Jag har haft kuratorn med hela tiden hos läkaren som ett stöd, jag tycker att den här sjukdomen är jobbig för att det är så mycket ovisst runt den. Det sista jag sa till både läkare och kurator var iallafall hur illa jag tyckte att bemötandet var.

Som jag sa till dem...de i receptionen har ingen aning om varför vi är där och vilken känsla jag bär på, att få det bemötande vi fick är för mig oacceptabelt. Det behöver inte vara något allvarligt man är där för, men oron av att inte själv veta vad som kommer att ske, vilken undersökning de ska göra och vilka följder som kommer efter, kan skapa en stor oro. Det kan vara en farbror som kommer dit med gråstarr och han kanske mår jätte dåligt över det, såna saker måste kanske de som tar emot patienterna tänka på och ta fram ett ödmjukare förhållningssätt till sina patienter.

Kallelsen man får är generell och det står vem man ska träffa och att man kanske får ögondroppar.
När jag talade om för Ebba att vi skulle dit var det vad jag fick säga. Vi ska träffa en doktor som ska titta i dina ögon och du kanske får ögondroppar. 
Hon undrade runt ögondropparna och hur de fungerade, eftersom jag själv tagit dem och vi har varit och fått dem tidigare så kunde jag förklara vad som händer när man får dem.
Väl där på mottagningen fick hon göra en undersökning som har med periferiseendet att göra och det visste inte jag heller, hon fick träffa läkaren men behövde inte droppa.

Känner att det kanske är lite rörigt att läsa men jag orkar inte bry mig idag. Det är rörigt i ett huvud idag också.

Puss alla fina.