mariahelenaf

Jag är ensamstående mamma till en helt underbar åttaåring, som råkar ha ett obotligt synhandikapp. Det är så många frågor som vill ha svar. När ska jag berätta det för henne? Kommer forskarna hitta något botemedel? Vilka  synbegränsningar får hon? Kommer hon bli blind? Och när kommer det att hända? 

Det är en sån börda att bära, jag vet inte vad eller hur jag ska göra för att lindra min sorg. En sjukdom har ingen någon skuld till det vet jag, men det är jag som är bäraren av den, kommer hon avsky mig i framtiden för det?

På måndag (15/2) ska hon och jag till sjukhusets ögonavdelning för att undersöka ögonen, jag vill inte, av den anledningen att det känns som läkarna där inte riktigt vet vad de pratar om, utan bara gissar. Vad ska jag göra om det blivit sämre? Jag kan inte göra nåt det vet jag, men det är mitt barn, vill fixa allt för henne.

Föreläsaren i går kväll poängterade hur viktigt det är för barn att få vara barn och inte vara föräldrar åt sina föräldrar.

Men VEM ska trösta mig då när jag är ledsen, jag orkar inte bära den här bördan. Det känns som den väger 100 kg på mina axlar. Önskar jag kunde ta hennes plats så hon får allt det hon önskar sig och vill ha i livet.

Älska varandra mina vänner, vi vet inte vad som väntar runt hörnet. Puss