mariahelenaf

Det här var så långt ifrån en god natts sömn man kan komma. Att få ett telefonsamtal som avslutas med ett abrupt ''klick'', för att sen inte återfå någon kontakt, skapade en svidande magsmärta och en oro, som i sin tur ledde till ett förfärligt snurrande emellan täcke och lakarn och en hjärna som går på högvarv. Att inte veta vad som händer när man inte annat än bryr sig, är hjärtslitande.

När kontakt tillslut, flera timmar senare återetablerades, fick jag iallafall några svar, men långt ifrån alla känns det som. Men det är ungefär som med ''delning'' man berättar bara det man vill, så jag får vara nöjd.

Lite av detta samtal upprörde mig så till den grad att jag måste ut i snön och avreagera mig. Det finns saker som gör mig ledsen och en sak är barn. De är oskyldiga, och har ingenting med större människors oförrätter att göra.

Jag vet, att jag skulle kunna kräva en del av min egen dotters pappa, men jag gör det inte, dels för att det inte är värt det, och sen, varför skulle jag göra mig ovän med någon som älskar sitt barn lika mycket som jag gör, och som jag vet gör sitt bästa för henne. Jag skulle heller aldrig kunna ta ifrån honom rätten att träffa henne, så mycket som han själv vill.

Tacksam är vad jag ska vara att han överhuvudtaget vill träffa sitt barn, för det finns så många mammor och pappor som överhuvudtaget inte vill se sina barn.

Ta hand om varandra och det ni har, vare sig det är vuxna eller barn.

Pussar och kramar. Jag älskar er.