mariahelenaf

Vrider och vänder, men får inga bättre svar på mina funderingar ändå.

Ringde en vän idag, bara för att få höra om jag tar för stor plats, eller gör för mycket av de vardagliga sysslor som följer med livet eller rent av styr och ställer för mycket.
 H*n hade inget att klaga på, så jag antar att jag inte gjort något fel då. Ändå förföljer mig känslan av att jag gjort något tokigt och mina gamla geggiga tankar om att, vad jag än gör och vad jag än säger och hur mycket jag än anstränger mig, så duger jag inte.

Jag vet ATT jag duger, precis som jag är.

Imorgon ska jag på ett möte kl 1700 och jag hoppas att det blir ett angenämt sådant, kanske att jag får svar på några av mina funderingar där.

Skönt iallafall att jag inte känner mig bitter och eländig, utan mest bara ledsen.