Sliter hund!
Ja, det är ett ganska bra uttryck! Jag sliter hund med mitt känsloliv.
Jag vill behaga här, passa in där, vara en toppen mamma åt en, en bra kompis åt en annan, världens bästa älskarinna åt en tredje... Visst det går, det vet jag, har gjort det förr, men för att det ska gå så behövs det näring. Det kan vara iform av närhet, att bli sett, att bli hörd eller bara att få ett enkelt tack.
Det är mycket som händer i ett huvud just nu, och inte nog med det. Jag har fått känna på ''lappsjuka'' för första gången på länge, så stark att jag faktiskt ville bort. Ändå härdade jag ut och om jag summerar det hela så blev det bra ändå.
Klart livet inte alltid är som en parfymdoftande dimma, det vet väl jag också, men det behöver ju inte stinka skit jämt heller, men så verkar det vara om man lyssnar runt. Jag kan tänka mig lite av varje. Jag är ju svensk och då lyder vi väl under lagen ''lagom är bäst''
En sak jag reflekterat över den här helgen är vad jag utstrålar.
Vad som utlöste denna tanke är ett mms på, en för mig känd persons snopp. Denna snopp ville inte runka ensam och undrade om jag inte kunde komma till undsättning.
Det var inget jag hade lust med, så jag talade om det också. Varpå ändå fler (sms) den här gången kommer. Jag talar klart och tydligt om att jag inte varken kan eller vill, men personen i fråga vägrar ge sig...I det här läget slutar jag svara, men inte heller det hjälper, det kommer fyra sms till innan det går upp ett Liljeholmens i andra änden.
Det här är inte första gången jag får ett sånt här erbjudande, men det som är tråkigt är att det alltid kommer från personer som har nyttjat någon form av berusningsmedel.
Jag får höra att jag duger som jag är...MEN...det är sånt här som får mig att tvivla. Dock har jag upptäckt att det finns människor som är ärliga med vad de säger... och de är värda en liten bit av mig.
Ha det bra nu mina vänner. Puss och kram. Love U all.
Jag vill behaga här, passa in där, vara en toppen mamma åt en, en bra kompis åt en annan, världens bästa älskarinna åt en tredje... Visst det går, det vet jag, har gjort det förr, men för att det ska gå så behövs det näring. Det kan vara iform av närhet, att bli sett, att bli hörd eller bara att få ett enkelt tack.
Det är mycket som händer i ett huvud just nu, och inte nog med det. Jag har fått känna på ''lappsjuka'' för första gången på länge, så stark att jag faktiskt ville bort. Ändå härdade jag ut och om jag summerar det hela så blev det bra ändå.
Klart livet inte alltid är som en parfymdoftande dimma, det vet väl jag också, men det behöver ju inte stinka skit jämt heller, men så verkar det vara om man lyssnar runt. Jag kan tänka mig lite av varje. Jag är ju svensk och då lyder vi väl under lagen ''lagom är bäst''
En sak jag reflekterat över den här helgen är vad jag utstrålar.
Vad som utlöste denna tanke är ett mms på, en för mig känd persons snopp. Denna snopp ville inte runka ensam och undrade om jag inte kunde komma till undsättning.
Det var inget jag hade lust med, så jag talade om det också. Varpå ändå fler (sms) den här gången kommer. Jag talar klart och tydligt om att jag inte varken kan eller vill, men personen i fråga vägrar ge sig...I det här läget slutar jag svara, men inte heller det hjälper, det kommer fyra sms till innan det går upp ett Liljeholmens i andra änden.
Det här är inte första gången jag får ett sånt här erbjudande, men det som är tråkigt är att det alltid kommer från personer som har nyttjat någon form av berusningsmedel.
Jag får höra att jag duger som jag är...MEN...det är sånt här som får mig att tvivla. Dock har jag upptäckt att det finns människor som är ärliga med vad de säger... och de är värda en liten bit av mig.
Ha det bra nu mina vänner. Puss och kram. Love U all.
Har en kropp med ett huvud på.
I morse var det trögt att komma ur sängen, kroppen och inte minst knoppen gjorde ont...När vi fått frukost i magen, har öppnat till sotar´n som ska komma, tömt askhinken och slagit av pannan... då är vi på väg ut.
När jag står på bron och tittar ut, undrar jag i mitt stilla sinne...varför skottade jag igår? Jo just det, bilen skulle ju in på går´n och sotar´n skulle komma...Vi pulsar oss fram till bilen och kommer till min stora glädje ut.
Vi väntar på att Ebbas taxi ska komma och då kommer sotar´n susande, vad bra tänker jag, då kan jag vänta tills han är klar så kan jag slå på pannan igen, det betyder att vi kommer ha varmt och skönt när dagen går mot sitt slut...men icke, han åker förbi huset, vänder och blåser förbi oss igen.
När Ebba är lämnad åker jag och ''jagar'' sotar´n, kanske ska han till mig snart... inte det heller, det är inte ens han som ska komma till mig. Snopet.
Det hela slutar iallafall med att han åker till mig direkt, för att jag ska slippa komma hem till ett kallt hus. Vilken gullig kille, tänker jag. Finns det fortfarande de som tänker på andra, ja men då finns det ju hopp för mänskligheten.
Under eftermiddagen tilltar huvudvärken, så pass att jag bara skiter, spyr och vill sova, så resan mellan Härnösand-Kramfors blir minst sagt spännande med tanke på att jag mer eller mindre tuppar av hela tiden.
Väl hemma efter att ha hämtat tösen på fritids...NÅGON barmhärtig person har skottat åt mig, gud så tacksam jag blev, så kunde jag sova några timmar...det var gudomligt skönt, men inte släppte värken inte.
Nu är klockan 21.36 och jag har precis ätit, men nog får jag kämpa för att behålla maten alltid...funderar om jag faktiskt ska brygga en kopp Irish coffeekaffe.
Det är var nog inte den bästa dagen i mitt liv, men jag har tur! Imorgon kommer det en ny.
Ha det så gott mina vänner. Love U. Puss och kram
När jag står på bron och tittar ut, undrar jag i mitt stilla sinne...varför skottade jag igår? Jo just det, bilen skulle ju in på går´n och sotar´n skulle komma...Vi pulsar oss fram till bilen och kommer till min stora glädje ut.
Vi väntar på att Ebbas taxi ska komma och då kommer sotar´n susande, vad bra tänker jag, då kan jag vänta tills han är klar så kan jag slå på pannan igen, det betyder att vi kommer ha varmt och skönt när dagen går mot sitt slut...men icke, han åker förbi huset, vänder och blåser förbi oss igen.
När Ebba är lämnad åker jag och ''jagar'' sotar´n, kanske ska han till mig snart... inte det heller, det är inte ens han som ska komma till mig. Snopet.
Det hela slutar iallafall med att han åker till mig direkt, för att jag ska slippa komma hem till ett kallt hus. Vilken gullig kille, tänker jag. Finns det fortfarande de som tänker på andra, ja men då finns det ju hopp för mänskligheten.
Under eftermiddagen tilltar huvudvärken, så pass att jag bara skiter, spyr och vill sova, så resan mellan Härnösand-Kramfors blir minst sagt spännande med tanke på att jag mer eller mindre tuppar av hela tiden.
Väl hemma efter att ha hämtat tösen på fritids...NÅGON barmhärtig person har skottat åt mig, gud så tacksam jag blev, så kunde jag sova några timmar...det var gudomligt skönt, men inte släppte värken inte.
Nu är klockan 21.36 och jag har precis ätit, men nog får jag kämpa för att behålla maten alltid...funderar om jag faktiskt ska brygga en kopp Irish coffeekaffe.
Det är var nog inte den bästa dagen i mitt liv, men jag har tur! Imorgon kommer det en ny.
Ha det så gott mina vänner. Love U. Puss och kram
Djupt.
Det snurrar många frågor och tankar i tösens huvud just nu. Häromdagen fick jag frågan, varför kisset är gult? Efter den kom nästa gula fråga.
Så här är det. Varje dag åker vi förbi en bergvägg. Utefter sidan på den hänger det gigantiska istappar. En del av dem är gula medan andra är riktigt gula. Hon undrar varför de har den färgen. Eftersom jag bara är en vanlig mamma och ingen högutbildad, så svarar jag efter bästa förmåga och sen letar jag rätt på korrekt information för att kunna ge henne ett riktigt svar.
Eftersom jag har tillgång till en hel del bra lärare på folkhögskolan, så är det dem i första hand som får svara på ''mina'' frågor.
Igår till middagen kom nästa fundering, håll i er, den här är djup.
I skolan pratar de mycket om rymden och vad som finns där...Hela hennes uppväxt har jag sagt att när någon dör, människa eller djur, blir de stjärnor i himlen. Så igår när vi satt och åt, pratar hon om vad de i klassen tror att man måste ta med sig om man ska åka till rymden. Plötsligt tittar hon på mig och frågar:
- Hur många stjärnor finns det i universum?
Den frågan har jag inget bra svar på. Sen kommer nästa fråga:
-Mamma. Är det sant att man blir en stjärna när man dör?
Eftersom jag har svårt att ljuga så måste jag säga som det är...att det inte stämmer.
-Men vad händer när man dör då? Vad händer med själen?
Jag och igen annan heller, är väl säker på vad som händer när vi dör, så jag drog min version av det hela, det vill säga att:
Eftersom själen är vårt liv och kroppen bara är något att förflytta livet i, så begraver vi kroppen/skalet när vi dör och anden sprids i luften, eller som Ebba själv sa, till himlen kanske.
Efter en stunds eftertänksamhet, tar hon ett djupt och kontrollerat andetag, nästan andaktigt och det ser ut som hon smakar på det och så säger hon:
-Andas jag själ nu?
Som sagt, det snurrar mycket tankar i den lilla skallen.
Så här är det. Varje dag åker vi förbi en bergvägg. Utefter sidan på den hänger det gigantiska istappar. En del av dem är gula medan andra är riktigt gula. Hon undrar varför de har den färgen. Eftersom jag bara är en vanlig mamma och ingen högutbildad, så svarar jag efter bästa förmåga och sen letar jag rätt på korrekt information för att kunna ge henne ett riktigt svar.
Eftersom jag har tillgång till en hel del bra lärare på folkhögskolan, så är det dem i första hand som får svara på ''mina'' frågor.
Igår till middagen kom nästa fundering, håll i er, den här är djup.
I skolan pratar de mycket om rymden och vad som finns där...Hela hennes uppväxt har jag sagt att när någon dör, människa eller djur, blir de stjärnor i himlen. Så igår när vi satt och åt, pratar hon om vad de i klassen tror att man måste ta med sig om man ska åka till rymden. Plötsligt tittar hon på mig och frågar:
- Hur många stjärnor finns det i universum?
Den frågan har jag inget bra svar på. Sen kommer nästa fråga:
-Mamma. Är det sant att man blir en stjärna när man dör?
Eftersom jag har svårt att ljuga så måste jag säga som det är...att det inte stämmer.
-Men vad händer när man dör då? Vad händer med själen?
Jag och igen annan heller, är väl säker på vad som händer när vi dör, så jag drog min version av det hela, det vill säga att:
Eftersom själen är vårt liv och kroppen bara är något att förflytta livet i, så begraver vi kroppen/skalet när vi dör och anden sprids i luften, eller som Ebba själv sa, till himlen kanske.
Efter en stunds eftertänksamhet, tar hon ett djupt och kontrollerat andetag, nästan andaktigt och det ser ut som hon smakar på det och så säger hon:
-Andas jag själ nu?
Som sagt, det snurrar mycket tankar i den lilla skallen.
Välkommen tillbaka
Jo, det är sant, jag har bestämt mig för att börja om!
Det har gått några månader sedan jag sist la ut mitt ord för er, men jag kan glädja er med att mitt liv går mer framåt än bakåt. Eller, det är väl mer som det ska vara...ett steg fram och två tillbaka, som min psykolog brukar säga.
Utbildningen betyder mycket för mig just nu, även om jag håller på att spy över den ibland, så är den ändå en av de faktorer som knuffar mig framåt. För att inte tala om en av kursarna, Amalia. Vilken människa, hon har så mycket bra i sig...hon är lite av en idol. Hon har fått mig att säga NEJ, hon har öppnat sinnet för mig så jag får nya insikter, hon säger vad hon tycker och tänker, så jag också har börjat göra det...
Jag har börjat läsa en bok. Att växa som vuxen av Anders Engquist. Ibland när jag läser intervjuer han gjort med olika människor, så undrar jag om det är mig han har intervjuat... i smyg. Läskigt och lite ''häftigt'' (misstolka mig gärna rätt) att det är så många som har liknande beteenden att man kan skriva en bok om det och folk tar åt sig.
Livet är annars som för de flesta skulle jag tro. En bergodalbana, med både bra och mindre bra inslag. Men det är som jag brukar försöka tänka: Om man inte har dåliga dagar...hur ska man då veta att de bra dagarna är bra.
Ta det lungt nu, så ses vi snart igen...Love u all. Puss och kram
Det har gått några månader sedan jag sist la ut mitt ord för er, men jag kan glädja er med att mitt liv går mer framåt än bakåt. Eller, det är väl mer som det ska vara...ett steg fram och två tillbaka, som min psykolog brukar säga.
Utbildningen betyder mycket för mig just nu, även om jag håller på att spy över den ibland, så är den ändå en av de faktorer som knuffar mig framåt. För att inte tala om en av kursarna, Amalia. Vilken människa, hon har så mycket bra i sig...hon är lite av en idol. Hon har fått mig att säga NEJ, hon har öppnat sinnet för mig så jag får nya insikter, hon säger vad hon tycker och tänker, så jag också har börjat göra det...
Jag har börjat läsa en bok. Att växa som vuxen av Anders Engquist. Ibland när jag läser intervjuer han gjort med olika människor, så undrar jag om det är mig han har intervjuat... i smyg. Läskigt och lite ''häftigt'' (misstolka mig gärna rätt) att det är så många som har liknande beteenden att man kan skriva en bok om det och folk tar åt sig.
Livet är annars som för de flesta skulle jag tro. En bergodalbana, med både bra och mindre bra inslag. Men det är som jag brukar försöka tänka: Om man inte har dåliga dagar...hur ska man då veta att de bra dagarna är bra.
Ta det lungt nu, så ses vi snart igen...Love u all. Puss och kram
