mariahelenaf

Lite trött och halvslut igår kväll vid 9 bestämde jag mig för ett sista träningspass. Jag hade sån frustration i kroppen (som jag inte vet vad den beror på) och kände att jag ville få ut det.

En av mina väninnor i Järvsö hade fått träningsvärk i benen av sin träning, jag själv känner knappt av mina pass och därför körde jag extra hårt, vill också känna att jag rört mig.

Efter 50 minuters hårt dansande satte jag mig i soffan, precis som jag alltid gör. Ett meddelande i chatten på facebook ploppade upp och jag hann inte säga mer än hej och skulle precis svara på frågan hur läget var.
Då känner jag hur det börjar pirra i huvudet, ungefär som kolsyra. Jag försöker skriva, vänta, kollaps och några ord till, men det går inte så bra.
Har kännt känslan en gång förut (sommaren 2010 i Järvsö, vätskebrist).

Nu kryper jag till väskan i hallen för att hämta dextrosol, det finns alltid där efter fjolårets incident. Tillbaka i soffan börjar jag hyperventilera, därför kryper jag tillbaka till väskan och tar astmamedicin, sedan vidare till köket för att hitta en påse att andas i. Hittade inte någon påse av papper, så jag tar en i plast. Ni kan ju själv räkna ut vad som händer...det går inte att andas i en plastpåse om man inte vill dräpa sig förstås och det var ju inte min tanke precis.

När jag ligger där på golvet, krampar och hulk gråter, försöker jag göra en handlingsplan. Ska jag ringa sjukvårdsupplysningen eller ropa på min dotter som ligger i sitt rum och sover? Hela tiden andas jag i mina händer som jag kupat över mun och näsa. Det blir lite lugnare så jag bestämmer mig för att krypa iväg till sängen och vila ut.
Kommer på att jag skrivit kollaps på facebook och varken orkar eller vill krypa till datorn för att ge lägesrapport, så jag lyfter luren och ringer istället.
Då kommer andningssvårigheterna och gråten tillbaka och den jag pratar med undrar om jag kan larma 112 själv, jag säger att jag kan, och med ett löfte om att ringa tillbaka för att bekräfta att jag ringt, så lägger vi på.

SOS alarm svarar och jag försöker förklara vad som hänt. Hon vill ha mitt personnummer och jag tar två siffror i taget, för så ansträng är min andning att jag inte orkar säga mer ett något ord i taget. När jag kommer till mina fyra sista siffror börjar jag om med mitt födelsenummer. Jag kommer inte ihåg de sista.
Jag ber henne vänta lite, jag tänker och ser dem framför mig men säger ändå fel. Jag anstränger mig ännu mer och till sist blir det rätt.
Jag förklarar också att min dörr är låst och att det finns nyckel i ett annat hus. Hon får telefonnummer dit och sen är hjälpen på väg.

Pulsen är skyhög och jag är kokhet. Älskade medmänniskor tar puls, pratar med mig, hämtar mer astmamedicin, våta kalla handdukar och sen kommer ambulansen. Dem tar blodtryck, har som det känns tusen frågor om vad jag ätit, vad jag tränat, när jag åt senast om jag druckit. På den sista frågan blir jag förvirrad och frågar om han menar vatten eller alkohol. Vad vet jag vad han menar, men det var vatten han syftade på. Den ena undrar om jag har någon historik med panikångest, men som min granne uttrycker det.
" Den enda ångest hon har skulle väl vara prestationsångest"

Stick i fingret fick jag med, dem ville kolla blodsockret. Jag är blodgivare/plasmagivare men hatar stick i fingret.

Värdena var i alla fall bra. 110/80 i blodtryck, jämt men lite lågt. Blodsockret låg på 5,6. Ett bra värde ligger mellan 3 och 6. Alltså jättebra med mig.

Idag sitter jag bara och vilar, är helt slut faktiskt. Har väldigt lätt till gråt och har inte ork till mer än det nödvändigaste just nu.
Jag har lovat min omgivning, mig själv och ambulanskillarna att träna, och göra allt annat jag tar mig för med måtta.
Om det här med blodtrycket fortsätter måste jag in och göra en blodtryckskurva, för att utreda hur det ser ut och vad för åtgärder som ska vidtas.

Ha en trevlig fredag i regnet, och snälla ni. Gör inte som jag, lyssna på era kroppar istället. När den säger att det är nog, ja då är det NOG.

Puss och kram. Love U.