mariahelenaf

Fy vilken dålig dag, allt som kunnat gå åt helvete har gjort det. Dagen började med ett smärtsamt meddelande, kanske mitt fel?! Men känner man på sig att något inte är som i min värld, så är frågan både öppen och fri.

Efter detta nedslag tillät jag mig själv att gråta hejdlöst en stund, inte bara över det utan över allt möjligt. När tårar var slut och förnuftet tog vid igen, så började allt jag tog i gå fel.

Surdegsgrunden hade "svimmat" eller halvdött, så där fick jag köra ett återupplivningsförsök. Mellan jäsningar och vändningar av deg så åkte jag till Bollsta för att hämta ut ett paket marsipan som jag så minutiöst har följt via dator, från Stockholm till Bollstabruk.
Hade inte fått något meddelande att jag kunde hämta det, men jag visst ju att det var där. Onödigt att sitta och låta värdefulla arbetstimmar gå till spillo.

Väl hemma var det dags att vända deg igen och börja med makaronpudding. Tänka sig...nu börjar komedin.

Tupperware lökhackaren som är så svår att få isär när man väl hackat något, for isär av sig själv, och ni kan ju själva räkna ut var löken hamnade?! Jaså inte?
ÖVERALLT, på golvet, på bänken, under bordet, på spisen, i gardinen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men jag valde att skratta och rycka på axlarna medan jag hämtade sopen.

Sen skulle jag hälla av vattnet på makaronerna, vad fasen, tror ni inte att flera deciliter följer med ner i slasken. Skratt som är väldigt nära gråt.
När jag skulle duka inser jag att jag inte kan räkna.

Ska duka till tre, men tar fram två tallrikar. Lyckas pricka rätt på besticken, men tar fram fyra glas.
När vi ska äta ringer en kompis till flisans pappa som undrar om vi vill ha biljetter till cirkus på kvällen, han säger ja och nu vet jag att limpan som ska jäsa en timme inte kommer få göra det, och jag skickar in den i ugnen i halvtid. Ut kommer något som verkar ha en geggig kärna (har inte vågat varken känna eller smaka än).
Fan också, jag som tänkte ge bort dem....suck.

När vi var på cirkusen började det tokåska och ösregna och det enda jag kunde tänka på då var, att med min tur idag så har jag nog varken teve eller dator som är hel när jag kommer hem.
Vi ringde i alla fall till grannen som gick över och drog ur det viktigaste.

Väl hemma så skulle jag börja med marsipanrosor. Färgen var bestämd och jag fick inte till det till en början. Gav jag upp?? Nä, för det verkar inte vara my cup of the, om man så säger. Nu är färgen ganska okej och tre fullt utslagna rosor plus tre knoppar är färdiga för uppvisning hemma hos brud och brudgum i morgon.

Ser på klockan som jag varit vaken lite för länge idag, men så är det att jobba under tidspress/brist.

En rolig sak som hände idag, var att det ser ut som jag har ett jobb till hösten. Inte med många timmar men ändå ett jobb.

Ses kanske i morgon då? Jag läre väl vara här, får se om du är det också :)

Puss och kram. Love U.