mariahelenaf

Jag åkte till Ånge igår, tog med några bärs och firade mitt nya jobb.

Fredagsnatten och hela dagen idag har jag fått vad jag så väl behöver, eller vad vi alla behöver. Lite mänsklig närhet och kärlek. Beröring och snälla ord.
Jag hade inte planerat något, brukar inte göra det nu för tiden. Det har blivit någon slags sanning att det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Ändå blev jag ledsen när det inte blev någon fortsättning. Varför? Ja inte vet jag varför jag reagerade som jag gjorde, och tänker inte analysera det sönder och samman heller. Det gör inte saken bättre att älta, det kommer i alla fall inte bli någon förändring på läget.
Tänker vara tacksam för det jag fick, och tänka att det kanske ändå var det bästa som hände. Att leka med elden och inte lämna känslorna hemma, kan vara farligt och där har vi en av orsakerna till min sorgkänsla.

Idag var det ändå inte jag som fick det tyngsta lasset att bära, det var ju faktiskt du. Jag tänker på dig och hoppas att du fixar det, tänk inte på mig, ångra inte det du sa och gjorde, och sörj dina sorger så kommer du att växa dig stark igen. Tro på mig, jag har varit där du är nu, och inte allt för länge sedan heller.

Tack för att jag fick följa med dig till stugan mitt i lugnet. Där har du verkligen en plats att njuta av. Jag hoppas jag får följa dig fler gånger, det var riktigt skönt där, dels naturen och tystnaden, dels för att man på denna fina plats är onåbar.

Den här bilden tog jag innan vi flyttade stockarna till din blivande brygga.

Tänker verkligen mycket på dig och önskar att du finner all kraft du kan få för att komma tillbaka som en hel människa och får vara den fina människa jag ser i dig. Du är också värd det!

Puss och kram. Love U.