Motstånd och sen då?
Tänkte skriva ett ganska självironiskt inlägg med ett sting av humor insläng lite här och där, men nu efter ett frustrerande telefonsamtal från optiker så tror jag det blir det fina uttrycket: MEN BÖRJ Å GRIN A.
Det är vad jag vill göra...som fan också. I två dagar har jag kännt ett motstånd i kroppen, en vilja till att göra ingenting och det är vad jag gjort, har inte kunnat hjälpa det men jag har somnat av och till hela tiden.
Funderade ett tag på om medicinen inte är som det ska, men jag har ju inte fuskat, har ju nästan överdoserat eftersom jag inte haft rätt styrka hemma.
Kom på i morse att det nog är bristen på aktivitet och frisk luft. Därför bestämde jag mig för att trotsa de 18 kallgraderna och knata ut på promenad.
Efter den var avklarad ville jag inte gå in så jag skottade av min gård, sen ''farmors'' och efter det ''farfars'', snacka om cirkelträning i dubbel bemärkelse när vi alla bor granne som i en cirkel. När jag svettig från hårrötterna kommer in och tänker sätta mig i soffan fram och tillbaka för att hämta andan, ja vad fan händer då??
Nä nu kommer det här jävla grinet.....jag blir såå besviken ibland.
Vi har gått och väntat på tösens glasögon sen den 11 januari och idag ringer optikern och säger att företaget som ska tillverka glasen inte kan det. Jag vill spotta på dem, skrika åt dem, ja det är bara gud som vet vad jag vill göra och det är inget att nämna här.
Jag vet att det inte är optikerns fel, men jag kan inte låta bli att svära åt han, ta fram den där härskna rösten som jag hatar så mycket. MEN NÄR DET GÄLLER MITT BARN...
Man kan inte först lova att de kan göra ett glas och sen efter 6 veckor ringa och säga, nä det gick inte....AAAAH, fyfan vad besvikelsen bränner.
Jag har lust att dra igång en sån karusell av det här, men jag ska på ett lugnt och sansat sätt reda ut det här och sen får det vara färdig jiddrat med min familj, punkt.
Tur att lilltjejen åkte till stallet efter skolan idag, vilken tur jag inte sa nej för att jag själv är rädd, vilken tur....
Nu ska jag torka snoret, duscha och sen ta tag i denna soppa som aldrig tycks vilja ta slut.
Idag älskar jag mig själv. Gör du?
Puss och kram. Love U.
Det är vad jag vill göra...som fan också. I två dagar har jag kännt ett motstånd i kroppen, en vilja till att göra ingenting och det är vad jag gjort, har inte kunnat hjälpa det men jag har somnat av och till hela tiden.
Funderade ett tag på om medicinen inte är som det ska, men jag har ju inte fuskat, har ju nästan överdoserat eftersom jag inte haft rätt styrka hemma.
Kom på i morse att det nog är bristen på aktivitet och frisk luft. Därför bestämde jag mig för att trotsa de 18 kallgraderna och knata ut på promenad.
Efter den var avklarad ville jag inte gå in så jag skottade av min gård, sen ''farmors'' och efter det ''farfars'', snacka om cirkelträning i dubbel bemärkelse när vi alla bor granne som i en cirkel. När jag svettig från hårrötterna kommer in och tänker sätta mig i soffan fram och tillbaka för att hämta andan, ja vad fan händer då??
Nä nu kommer det här jävla grinet.....jag blir såå besviken ibland.
Vi har gått och väntat på tösens glasögon sen den 11 januari och idag ringer optikern och säger att företaget som ska tillverka glasen inte kan det. Jag vill spotta på dem, skrika åt dem, ja det är bara gud som vet vad jag vill göra och det är inget att nämna här.
Jag vet att det inte är optikerns fel, men jag kan inte låta bli att svära åt han, ta fram den där härskna rösten som jag hatar så mycket. MEN NÄR DET GÄLLER MITT BARN...
Man kan inte först lova att de kan göra ett glas och sen efter 6 veckor ringa och säga, nä det gick inte....AAAAH, fyfan vad besvikelsen bränner.
Jag har lust att dra igång en sån karusell av det här, men jag ska på ett lugnt och sansat sätt reda ut det här och sen får det vara färdig jiddrat med min familj, punkt.
Tur att lilltjejen åkte till stallet efter skolan idag, vilken tur jag inte sa nej för att jag själv är rädd, vilken tur....
Nu ska jag torka snoret, duscha och sen ta tag i denna soppa som aldrig tycks vilja ta slut.
Idag älskar jag mig själv. Gör du?
Puss och kram. Love U.
Kommentarer
Trackback
