mariahelenaf

Valborgstradition i Stensätter. Det var lika mysigt som vanligt att träffa Linda och Sandra, att vi inte träffas så ofta spelar ingen roll, för när vi väl ses så är allt precis där vi avslutade senast.
Jag är otroligt glad att världens finaste Linda äntligen har träffat kärleken, hon är så värd att få känna sig älskad och att få älska tillbaka.
Hon berättar för mig hur hon har det, att hon knappt kan sluta ta på honom och att han är likadan. Han kan stryka henne över ryggen varje gång han går förbi och när de sover är det tätt, tätt intill.

Just det där samtalet måste ha stannat kvar hos mig, för i morse när jag vaknade insåg jag att det är ju precis så där det ska vara. Det är så jag vill behandla och bli behandlad, med kärlek och värme.
Jag blir ledsen när jag tänker på att det nog är ganska lång dit för mig, med tanke på att jag vill ge så mycket men får väldigt sparsamt tillbaka. Aldrig har jag sagt att det är lätt att släppa taget, aldrig har jag sagt att det är lätt att släppa in, men den som aldrig provar får heller aldrig chansen till något annat, kanske något bättre.

Det kanske är lika bra att släppa taget. Varför kämpa så? Vad kostar det att vara kvar och vad ger det? Kärleken verkar i alla fall inte vara för mig, isåfall skulle den väl ha visat sig.