mariahelenaf

Jag vet att jag gjorde fel igår, skammen håller på att äta upp mig och jag tänkte ta upp det jag gjorde, idag. Jag trodde att vårt lilla projekt skulle funka, där tog jag fel och jag tog människor för givna, det var också fel. 
Nu har jag ångrat mig, jag vill inte ta upp det inträffade, varför då kan man undra? Jo, för att det inte gick att ta med mig först.

Igår kväll talade jag med en av de personer som jag känner mer och mer att jag kan lita på, men kanske jag ska börja tvivla även där. Jag tycker själv att jag är en jävligt dålig mamma pga det som hände, tyvärr kan jag inte göra det ogjort, men jag har lärt min läxa. Fick höra att jag inte alls är någon dålig mamma, men hur vet ni/du det? Ingen är här när vi är ensamma, jag kanske är värsta satmaran, det är det ingen som har någon koll på.

Helt ärligt så tycker jag att det är jobbigt att jobba med mig själv och mina problem, gå i skolan och försöka lyckas(för att få höra av mina egna föräldrar att jag gjort något bra), vara den bästa mamma som finns, sköta ett hushåll ensam och att försöka få lite tid för mig själv. Det sista kan jag visserligen glömma, för det existerar knappt. 

Om ni tycker att jag gör ett dåligt jobb som mamma, lägg då in en anmälan till socialförvaltningen så att barnet kan få bo hos sin pappa som drog till Falkenberg. Hon får det säkert bättre där, än här, för där finns ingen mamma som flippar pga ostädade rum och matbrist hos husdjur, dålig hygien skötsel eller brist på para, stress över att få ihop det eller sömnbrist. Tro nu inte att jag är bitter, det är jag inte men kan ju lätt bli.

Visste väl att den här dagen som började så bra också skulle skita sig. Fuck this shit.

Vi ses en annan dag, en bättre dag.